Våren och försommarens sötma går över i sommarens fullhet. Varje år blir en ny påminnelse om hur Gud ständigt förnyar och skapar nytt. Även när det ser mörkt ut. Även när vi tror att inget händer så gror det nya livet djupt i myllan.

 Glädjen och tacksamheten över detta har mer än på länge blandats med våndan över världens tillstånd. Men välsignelsen från Kristi Himmelsfärd består. Evangelisten Lukas berättar att Jesus lämnar lärjungarna MEDAN han välsignar dem. I sin kosmiska närvaro fortsätter han att välsigna. Vi får bäras av den tilliten. Vi är inte är ensamma eller övergivna. Det är ett budskap om hopp, om framtidstro, och om vägledning av den heliga ande. Mer än någonsin behöver vi påminnas om det norska fredskvinnor en gång sa: Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte. Det fick bli titeln på den bok jag skrev om fredsarbete under kalla krigets dagar: Allt är omöjligt: och vi ger oss inte. Den stora fredsresan (Stockholm:Themis, 2020.)

Nu behöver vi säga orden på nytt till varandra. Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte. Paradoxen ligger i ordet och. Det lilla ordet och, denna vanliga konjunktion som håller samman, är viktig både i livet och i trosbekännelsen. När vi stämmer in i trosbekännelsen så bekänner vi allra först att Gud skapat himmel och jord. Sedan följer andra trosartikeln om Jesus och den tredje om den heliga anden och om kyrkan.  Världen och kyrkan hör samman. Gud verkar överallt och skapar ständigt nytt. Men allt hör samman. Vi tror och på. Den trinitariska bekännelsen pekar på samhörighet och olika sätt att verka.

Vi lever i en svår tid med mycket oro för framtiden. Det är frestande att vända bort blicken och tänka på något annat. Odla vår trädgård, om vi har någon. Resa och uppleva nya miljöer, återvända till gamla smultronställen, allt det som hör sommaren till. Livsbejakande och nödvändigt för kropp och själ. Samtidigt vill vi inte bli idioter som bara bryr oss om vårt eget.

I det gamla Grekland kallades de som bara brydde sig om sitt eget, det privata, och inte deltog i de gemensamma överläggningarna, för idiotes. Det fick bli titeln på min senaste bok: Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati (Göteborg: Korpen 2023). Det är ett utrop. Nästan en besvärjelse. En förhoppning.

Någon recensent frågade sig vad vi gör med alla idioter.  För sanningen är väl att vår tidsanda på alla sätt uppmuntrar oss att leva just som idioter i den gamla grekiska betydelsen, att bara bry oss om vårt eget hushåll och strunta i det gemensamma. Så tappar vi bort det lilla ordet och. Att vi lever både med den stora och den lilla världen. Gud välsignar både och. Gud verkar både i skapelsen och i världen, liksom i kyrkan. Och i våra liv, ensamma och tillsammans med vänner eller familj. Den danske poeten och teologen N.F.S Grundtvig (1783–1872) gick så långt att han talade om hela jorden som Guds avbild. I en bön tackar han Gud:” Du som fanns innan bergen blev till och innan du skapade jorden till din avbild att vara dig lik”.

Idag håller vi på att upptäcka och utveckla tanken att allt skapat liv har rättigheter, och att vårt ansvar för skogarna och haven bärs av lovsången till Gud. Allt hör samman. Det är en allt större utmaning idag att se människan och skapelsen bortom ideologiska, etniska och religiösa tillhörigheter. Som kvinnor i den ekumeniska rörelsen vet vi hur viktigt det har varit, och är, att synliggöra människor som alltid funnits, men ofta i väntrum utan namn, synlighet och rättigheter. Kvinnor, samer, människor med olika sexuell inriktning är bara några i raden som genom historien trätt fram ock krävt tillhörighet. Den särskilda identiteten har behövt bli synlig i det gemensamma för att det universella skulle bli verkligt universellt, inte bara utge sig för att vara så.

Den kristna bekännelsen att Guds skapat alla människor till sin avbild är också en bekännelse till en gemensam mänsklighet. Där ingår inte bara människor som delar vår tro utan också människor utan tro, ateister, agnostiker och människor i andra trostraditioner. Även när vår främsta drivkraft är erfarenheten av Jesus som den sanna människan, försonaren, så innebär det att vi tillsammans med andra kan arbeta för att folkrätten ska respekteras för att skydda alla mot de starkas övergrepp. De övergrepp som nu sker mot civila i Gaza och i Ukraina måste fördömas liksom övergreppen mot israeler den 7 oktober när Hamas tog gisslan. Men vi kan inte se dessa konflikter som en kamp mellan olika fotbollslag där vi hejar på ena sidan. Den folkfördrivning av palestinier, som Israels nuvarande regim själv öppet talar om, måste upphöra. Liksom Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina.

Mänskliga rättigheter är en utmaning. De är en vägvisare, även när de ibland blir till retorik utan konkreta nedslag eller när stater öppet bryter mot dem. Idag vidgas regelverken till att också inkludera naturens rättigheter och det innebär stora utmaningar.

Jag tror att vi alla kan bli förändringsmakare på olika sätt. Några kan göra mycket, andra lite, i de olika sammanhang vi redan tillhör, eller välja att söka oss till grupper där vår röst blir starkare tillsammans med andra. Det är ett sätt att ta sig ur vanmakten och se att det rent privata också hör samman med det större. På så sätt kan vi undgå den idioti de gamla grekerna varnade för.

Det är så lätt att vända bort blicken från allt det som är för svårt för att ta in, eller ens föreställa sig. Det är mänskligt att inte vilja veta. När vi ser allt som kränker Guds avbilder känns det ofta omöjligt att försöka göra något för att sätta stopp och skapa en framtid för alla. Men just då behöver vi återigen säga oss: Allt är omöjligt. Och vi ger oss inte. I denna tid kan vi som tror på Jesus åter hämta hopp ur berättelsen om hur Jesus välsignar när han lämnar lärjungarna. Vi ser honom inte men han ser oss och vänder sig till oss. Och välsignar!

Elisabeth Gerle, präst, forskare och teolog.

Docent i etik vid Lunds universitet, senast verksam som professor.

Om Operation 1325: kvinnors arbete för fred och säkerhet
När Sveriges första handlingsplan för genomförandet av FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om Kvinnor Fred och Säkerhet utarbetades, deltog jag, Lena Sundh, i ett antal möten i Bryssel för diskussioner med EU-kommissionen och medlemsländer, ett med två utländska officerare. Mot slutet av det mötet undrade en av dem om det inte vore bättre att tala om kvinnor och barn? Med den frågan satte han fingret på det som var det nya med resolution 1325. Den slår fast att kvinnor behövs som aktörer, även om den inte glömmer att kvinnor också ofta är offer i krig, vilket var hur officerarna såg det.
I den första paragrafen uppmanas FN:s medlemsländer att se till att kvinnor inkluderas, på beslutsnivå, i det nationella, regionala och internationella arbetet för förebyggande, hantering och lösning av konflikter. Kvinnor från ett krigs/konfliktdrabbat land eller område behövs för olika insatser under konflikten, för att göra ett fredsavtal bättre och för att bygga upp landet/området till ett fredligt samhälle efter konflikten. Kvinnor behövs också i de internationella insatserna, fredsoperationerna etc, som sätts upp till stöd för en fredsprocess.
De flesta säkerhetsrådsresolutionerna gör nog inga större avtryck i vårt land, men vid ett möte med Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK) i mars 2003 berättade Margareta Ingelstam om resolution 1325, som hon tyckte var en fantastisk politisk hävstång. Ingen annan kände till den, men alla insåg dess vikt och potential. Man beslutade därför bjuda in andra organisationer till ett möte för fortsatt diskussion. I en krönika sammanställd av Ragnhild Greek, SEK, dokumenteras förloppet.
Den 13 september 2003 samlades således 36 kvinnor från 12 organisationer och bildade nätverket Operation 1325. 2006 togs ytterligare ett steg. Då gick SEK, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Kvinnor för Fred, Riksförbundet Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor, (RIFFI) och UNIFEM Sverige vidare och bildade paraplyorganisationen Operation 1325.
Inledningsvis svarade Operation 1325 för gemensamma utbildningsinsatser, informationsmöten, kvinnofrukostar, arbetsseminarier, studiecirklar etc i Sverige. Men resolution 1325 handlar om internationell fred och säkerhet. Blicken vändes därför också mot länder i konflikt. Medlemsorganisationernas internationella kontakter ledde bl.a. till workshopsutbildningar i Khartoum och Juba, Jeriko och Cypern – den senare för att palestinier och israeler skulle kunna mötas.
Under årens lopp har Operation 1325 fortsatt utbildningsinsatserna, men också utvidgat arbetet till att samverka och stödja civilsamhällesorganisationer i ett antal konfliktdrabbade länder. Samtidigt fortsätter arbetet med att främja resolution 1325 och WPS-agendan i Sverige genom informationsverksamhet, program för styrelsetrainees, volontärer m.m. Det blir en symbios mellan verksamheten i Sverige och den i konfliktländer. Kunskaper inhämtade i Sverige och internationellt används för att stödja samarbetspartners och deras arbete. Information från partnerorganisationernas verksamhet används för informationsverksamheten i Sverige.
Den största utmaningen med att genomföra resolution 1325 är att säkerställa att kvinnor som själva är drabbade av konflikter inkluderas i fredsförhandlingar och fredsprocesser som de är direkt berörda av. Ofta bygger fredsförhandlingar på deltagande av militariserade parter, där kvinnor oftast är dåligt representerade. För att stärka kvinnors möjligheter att inkluderas stöder Operation 1325, i samarbete med sina partnerorganisationer i konfliktländer, insatser för att utbilda kvinnor, för att göra det möjligt för dem att nätverka och för att de och deras arbete ska synas och erkännas.
I år har det gått 25 år sedan resolution 1325 antogs. Har den gjort någon nytta? Jag tror man kan svara ett försiktigt svara ja på den frågan, om än med tillägget ”men inte nog”.
Resolutionen har skapat och befäst begreppet ”agendan för kvinnor, fred och säkerhet” (WPS-agendan). I sammanhang när FN, liksom även EU, agerar i krig och väpnade konflikter är det numera svårt att bortse från att kvinnor ska vara involverade. Det betyder inte att resultatet blir tillfredsställande, men det har skett en förändring till det bättre. När jag arbetade i FNs fredsoperation i DR Kongo 2002 – 2004 fanns frågan knappt på dagordningen. Efter att Generalsekreteraren börjat ställa krav på att rapporteringen från fredsoperationer skulle innehålla referenser till kvinnors deltagande, har det blivit svårare för operationernas chefer att helt negligera resolution 1325. Fler kvinnliga chefer och biträdande chefer har dessutom.
I FNs säkerhetsråd markerar rådsmedlemmarna fortfarande vikten av resolutionen, och WPS-agendan. Denna fråga var t.ex. av stor vikt för Sverige när landet senast var medlem i rådet. Att resolutionen nu ”fyller” 25 år kan förhoppningsvis leda till extra uppmärksamhet, till analyser av resultat och förslag på hur man bäst går vidare. För vidare måste man gå. Arbetet är långt ifrån färdigt.
Lena Sundh, ordförande i styrelsen för Operation 1325 åren 2021-2025.
Vill du veta mer se https://operation1325.se/