Är Gud mindre patriarkal i Sápmi?

Det är tidig augusti och den ekumeniska veckan i Stockholm närmar sig. Jag blir glad när jag läser programmet med så stark betoning på frågor om fred och samhällsförändring. Den utåtriktade rörelsen som var så viktig för Nathan Söderblom och kanske ännu mer för de många kvinnor som engagerade sig i ekumenik och för fred i början av 1900-talet, Elin Wägner, Emilia Fogelklou och många andra. Men vilken teologi kan göra oss starkare och mer trovärdiga som kyrkor och ekumenisk rörelse när vi vill bidra till förändring?

 

Under våren skrev jag min masteruppsats i systematisk teologi på EHS och intervjuade med anledning av detta nio präster i Svenska kyrkan som arbetar i samiska sammanhang.[i] Mitt initiala fokus handlade om kristologi men snart breddades tematiken och en bred palett av gudsbilder framträdde. Den manliga bilden av Gud i kristendomen har skavt länge för många av oss.   

 

Men kanske Gud är mindre patriarkal i Sápmi?

I den inhemska samiska religionen berättas om starka gudinnor. Maderakka, modergudinnan, och hennes tre döttrar Sáráhkká, Juksakka och Uksakka, av vilka Sáráhkká var den viktigaste. Hon var viktig både för den manliga och kvinnliga religiösa sfären och symboliserade livgivande och hemmets beskydd. Arne Andersson, präst i Skellefteå och en av dem jag intervjuat, har läst mycket av 1800-talets kontextuella teolog i Sápmi, Lars Levi Laestadius, och tänker att Laestadius gudsbild var inspirerad av Sáráhkká.

 

När han låg på sin dödsbild, det här är ju skrivet på finska, då kommer Gud emot honom ”med blottat bröst”, står det på svenska. Men ordet för bröst på finska heter rinta och det är ungefär som på svenska att det kan vara både manliga och kvinnliga bröst, men den grammatiska formen är rinola, -i- signalerar pluralis och -ola komitativ alltså ett kasus, ”med blottade bröst” blir det på finska. Det är ingen tvekan. Gud är kvinna.

 

Arne är tacksam för nattvardsbönen i kyrkohandboken där Gud beskrivs med orden ”du är som en fader och en moder för oss”. Det stämmer för honom och han tror att det kan vara de samiska sammanhangen som påverkat hans gudsbild. En annan av dem jag intervjuat, Emelie Hultman, präst i Gällivare, har också studerat Laestadius och lyfter även hon fram att Laestadius gudsbilder är mer moderliga. ”Han använde mer könsneutrala men också moderliga termer för att beskriva Gud, och Kristus också för den delen.”

Flera av dem jag intervjuat lyfter fram att det samiska samhället haft starka kvinnor och en relativt jämställd kultur. Kvinnor och män kunde exempelvis ärva på samma sätt. Den viktigaste guden var en kvinna. Anders Stenman, präst i Luleå, kan fortfarande se spåren av mer jämbördiga relationer där den samiska mannen deltar i familjelivet, tar hand om barn, lagar mat och där kvinnor ofta har starka och framträdande roller. Det är inte så konstigt om det märks också i gudsbilderna. Även närheten till naturens växlingar och att leva nära både födelse och död har förstås präglat gudsbilderna. Emelie lyfter fram att det är viktigt att lyssna till naturen och se de mönster Gud vävt ner i skapelsen. Det leder också till en mindre patriarkal gudsuppfattning.

 

Katolska kyrkan har ofta varit bra på att skapa bryggor mellan inhemska gudinnor och jungfru Maria, och inkludera dem som uppenbarelser av jungfru Maria, och det är troligt att så skedde även i Sápmi. Sáráhkká kan på detta sätt ha fått leva vidare i en ny skepnad, liknande ”La Virgen de Guadalupe” i Mexiko. Det kan vara del av förklaringen till den mariafromhet som traditionellt funnits i Sápmi.

I Svenska kyrkan fokuserar Marisöndagarna mest på Jesus. Kim Rehnman, präst i Umeå, skulle gärna se mer av predikningar som lyfter fram Maria i egen rätt och det hon förmedlar.                              

 

 I Mariamaljan, ett smycke som bärs i samiska dräkter, finns förutom ett M ofta också ett A, där A:et står för Marias moder Anna, vilket blir en stark betoning av det kvinnliga arvet. Det finns Mariajojkar som lyfter fram Jesus som ”Marias ende son” och på det sättet betonar det kvinnliga arvet även hos Kristus.

Kan den samiska andligheten i Svenska kyrkan föra tillbaka Maria in i Svenska kyrkan? Alla dem jag intervjuat reflekterar över problematiken i den patriarkala gudsbilden som ofta präglat kristendomen, och att den treeniga guden uttrycks i manliga bilder. Samuel Hellgren, stiftsadjunkt i Luleå, säger att han inte efterlyser en ”fyrenighet” med Maria, men att han tror att det skulle hända något positivt om vi skulle släppa fram Maria mer i Svenska kyrkan. Kanske kan vi rikta böner också till Maria, som i den älskade psalmen 481 med versen ”O, Maria lär mig dina sånger” skriven av den norske prästen Eyvind Skeie som verkade i Tromsö 1975–1980 och där kan ha kommit i kontakt med samisk mariafromhet. 

Som kristen är jag nyfiken på hur den samiska erfarenheten kan berika och vidga den kristna tron, så ofta begränsad av de kulturella referensramar som format kristenheten, i mycket präglad av imperialism och patriarkat. Kanske skulle vi kunna bli starkare i vår ekumenik och mer trovärdiga i vår förkunnelse om rättvisa och fred genom möjligheten att lära känna den treeniga guden på nya sätt. Den Gud som låter oss ana sin närvaro i naturens livskraft och födelsekraft. Den Kristus som möter oss med renskötarens omsorg och Marias mod och kärlek, och drar oss till sig likt eldens och solens värme. Den Ande som blåser över fjällen och minner om Guds närvaro. Det finns många skäl att lyssna till samiska erfarenheter och gudsbilder när vi formar framtidens ekumenik och ger tid för Guds fred.

Kristina Hellqvist, teolog och samhällsvetare, prästkandidat för Uppsala stift

 

 

[i] Uppsatsen ”Det finns en öppenhet för en annan värld. Gränslandsteologi i Svenska kyrkan i Sápmi” finns att läsa på DIVA: http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1964069&dswid=3198