Kerstin Forsberg berättar här sitt ett samarbete med en kristen kvinnogrupp i Tanzania som arbetar för att omsätta sin tro i handling genom att bidra till utbildning och arbete för barn och vuxna..
Med ett stort leende möter sister (sr) Elistaha oss vid vårt senaste besök i Moshi, Tanzania, i mars 2024. Vi känner varandra sedan ett tiotal år tillbaka. 2015 blev sr Elistaha högsta ansvarig för cirka 75 lutherska kvinnliga diakoner. Deras kommunitet ligger en kilometer från det stora sjukhuset KCMC utanför Moshi stad. På området finns elva huskroppar av olika storlekar, en åttkantig kyrka, hönshus, lagård och svinstia. En del hus är runda och har åtta rum. Varje syster har ett rum att dela med en annan syster. Ushirika wa Neema är deras hem.
Tio afrikanska flickor anslöts sig till kommuniteten 1980. En präst utsågs av biskopen. 1979 hade två tyska diakonissor kommit dit tillsammans med en tysk byggnadsman för att starta kommuniteten. Visionen är: Vi ska vara en gemenskap av glada diakonissor, ledda av kärlek till Kristus, och som ger hela sitt liv för att tjäna i kyrkan och i samhället med alla sina talanger, sin tid och sina resurser.
Systrarnas mission är att ha hängivna systrar som tjänar som diakoner i kyrkan och som följer det liv som Jesus visade oss genom sitt exempel. Under nio år får de som vill ansluta sig till kommuniteten pröva att leva med systrarna innan de avlägger sina löften att tjäna andra. Kärlek, omsorg och hängivenhet präglar systrarna i allt de gör. Vilka uppgifter har de tagit på sig?
De driver två montessoriförskolor, ett college för montessorilärarutbildning, ett barnhem, en secondary school i sydvästra Tanzania, ett elevhem för flickor, en stor farm med djur och odlingar, ett kvinnocenter, en bokhandel, ett retreatcenter samt två ”Tystnadens hus” med gästrum.
Varför driver systrarna här i Moshi montessoriförskolor och utbildar montessorilärare? På det brukar de svara att det är en tydlig pedagogik och de ser hur trevliga, kunniga och omtänksamma barnen blir i dessa förskolor och skolor. Att det just blev montessoripedagogik berodde på att det fanns en förskollärarutbildning i Dar es Salaam som var just montessori. En av de första systrarna ville arbeta med barn och kunde gå denna utbildning i Tanzania.
När den första förskolan funnits några år märkte föräldrar och andra hur bra pedagogiken var för barnen. Man ville ha fler förskolor. Lutherska kyrkan i Norra stiftet bestämde att varje församling borde ha en montessoriförskola. Då måste också fler lärare utbildas vilket blev systrarnas nästa projekt. Varje år sedan 1992 har cirka trettiofem förskollärare examinerats. De har då gått två år på colleget, bott på skolan och samarbetat med sina kurskamrater. Studenterna får teori i många olika ämnen samt tillverkar allt sitt material. När de tar examen har de minst tre stora flyttkartonger fulla med undervisningsmaterial och behöver inte vänta på att någon ska beställa det. Dessutom betyder det mycket att ha fått använda sina händer för att tillverka det som de sedan skall använda. En gång frågade en student mig om jag tillverkat mitt material själv. Jag svarade nej. Svaret jag fick var: ”Då kan du det inte”. Stolta förskollärare kommer ut i samhället och vill bidra till samhällsutveckling. De kan försörja sig själva och ofta sina familjer också.
Föräldrar började fråga efter en grundskola med montessoripedagogik. Drömmen kommunicerades i samband med att Ushirika wa Neemas präst samt collegets rektor besökte Nyköping. Internationella gruppen i Nyköpings församling (Svenska kyrkan) nappade på drömmen om en montessorigrundskola. Tre klassrum byggdes.
Så kom nya direktiv om att skolor skulle vara helt uppbyggda innan de fick tillstånd att drivas. Skolan fick stänga efter två framgångsrika år. Systrarna var förtvivlade. Barnen frågade när de skulle få komma tillbaka till sin skola. I de nya skolorna fick barnen från Neema Montessori Primary School ofta ledarfunktioner i sina klasser. En dag hörde systrarna talas om en fond i Schweiz, Arthur Waser Foundation, som de skulle kunna söka pengar hos. Ansökan lämnades in och Sr Elistaha sa till sina medsystrar att nu skulle de be som de aldrig bett förr. En dag damp svaret ner om att de fått ca 300 000 USD för att bygga upp sin skola. WOW!
Nu 2024 står en uppbyggd skola med 5 klasser f-klass, år 1, år 2, år 3 och år 4 med totalt cirka 136 barn. Skolan skall fullt utbyggd ha alla klasser standard 1-VI. Utbildning av lärarna i montessoripedagogik är nu en prioritet.
Ett annat samhällsbehov var de små föräldralösa barnen. Därför startade systrarna Neema Kalali barnhem i byn Machame. Tanken var att de skulle ta hand om de små barnen fram till tre års ålder. Barnen skulle sedan tas om hand av släktingar eller adopteras. Men eftersom en del barn hittats på exempelvis en banvall eller blivit lämnade på ett sjukhus då mamman bara försvunnit så hittar man inte alltid någon släkting. En del barn med funktionsvariationer har hittats efter några år. Barn med funktionsvariationer vet inte föräldrarna alltid hur de ska hantera. Ibland skäms de för dessa barn. På Kalali får de omvårdnad och sällskap. Nu finns cirka femtio barn mellan en vecka och femton år som har sitt hem på Kalali.
För att få allt att gå ihop jobbar systrarna med att odla sina egna grödor. De sätter en ära i att vara självförsörjande. De senaste åren har de fått lära sig att odla ekologiskt genom just Arthur Waser foundation. När vi går från ”Tystnadens hus” till montessorigrundskolan ser via olika odlingar för husbehov såsom, sallad, purjolök, en åker med chilibuskar och en åker som besås med majs. Vi ser också kvinnor från det omgivande samhället som hjälper till att slå gräs eller plantera gräs. På detta sätt ger systrarna arbete till fler i sitt samhälle.
Vill du veta mer om systrarna finns tre hemsidor
www.ushirika.se
www.ushirkawaneemaconvent.org
www.arthur-waser-foundation.ch/en/ushirika-wa-neema-sisters/
Kerstin Forsberg
Medlem i SEK, bosatt i Nyköping, verksam i internationella gruppen i Nyköpings församling. Hon är pensionär och var under sitt yrkesliv verksam som lågstadielärare, rektor, och med andra pedagogiska uppgifter. Hon har också bott i Moshi i perioder och arbetat där bland annat som lärare.