Helene Egnell,
teol dr, präst i Svenska kyrkan, aktiv i SEK
”Men varför måste kvinnor fokusera på det kroppsliga?” Frågan kom från ett par yngre kvinnliga prästkollegor när jag hade hållit föredrag om det forskningsprojekt om nya andliga praktiker i Svenska kyrkan som jag har arbetat med de senaste åren. Projektet fokuserar på kroppsburna praktiker som meditation, yoga och dans, där kvinnor är i majoritet bland ledare och deltagare, och där jag ser trådar till det ekumeniska kvinnoårtiondet 1988-1998 då cirkeldans, rituell dans och upprättandet av kvinnokroppen var viktiga inslag.
Jag förstår kollegornas obehag över att associeras med det kroppsliga – det finns förstås en risk att vi än en gång reduceras till kropp och reproducerar patriarkala föreställningar om det kvinnliga. Men samtidigt bygger en sådan syn på att det finns en motsättning mellan kroppslighet och intellekt, som också är ett uttryck för en dualism som feministteologin velat göra upp med. Obehaget tyder väl också på att den dualismen lever än, att det intellektuella räknas som mer värdefullt än det kroppsliga och att unga kvinnor inser att om de vill bli tagna på allvar ska de framstå som intellektuella.
Studien Folkkyrkans nya ansikten. Levd religion, nya andliga praktiker och teologisk legitimitet bygger på intervjuer och deltagande observation i grupper i församlingar i Stockholm som ägnar sig åt olika former av meditation, yoga, qi gong, tikva och dans som Katarina Plank, Linnea Lundgren och jag har genomfört. Vi var intresserade av hur dessa praktiker där andlighet uttrycks genom kroppen – i vila och i rörelse – har funnit sin plats i en kyrka som traditionellt byggt på det talade ordet.
Att kvinnor visade sig vara i majoritet bland ledare och deltagare är kanske inte så förvånande, eftersom det ser ut så i alla kyrkliga (och kulturella) verksamheter (även om det verkar vara på väg att ändras just nu). Men flera av de vi intervjuade lyfte också fram att praktikerna var ett sätt att bejaka kvinnors kroppar i en kyrka som hittills inte gjort det utan snarare tvärtom skambelagt dem.
I ett föregående blogginlägg diskuterade Angelica Nätteldal kyrkans ambivalenta inställning till kvinnokroppen, och lyfte fram hur kroppen och bejakandet av kroppsliga erfarenheter är en väg till kunskap om såväl relationen till Gud som till medmänniskor och vårt varande i världen. Det är något som återkommer i vårt material, där vi också noterar att de kroppsbaserade praktikerna är ett uttryck för omsorg och ett erkännande av vår sårbarhet. Vi ser också en framväxande kroppsteologi, som gör motstånd mot dualismen och håller samman kropp, själ och ande i en helhet utan över- och underordning.
Boken som presenterar vår forskning kan beställas i nätbokhandeln eller direkt från förlaget: https://artos.se/bok/folkkyrkans-nya-ansikten/
Fem rytmer