”Det här är historien om två sådana där människor som tror att man kan göra gott i världen. Hjälpa andra. Med en slant, en hand eller en samhällsreform”. Så inleder journalisten Annika Persson sin bok Elsa och Natanael Beskow.  En kärlekshistoria  (2024). De två människorna är alltså Elsa Beskow (1874-1953) och hennes man Natanael Beskow (1865-1953).  

När Elsa och Natanael bestämde sig för att leva tillsammans kom de överens om att  ”vi ska leva för dem som lider”. För Natanael handlade det bland annat om  sociala och pedagogiska verksamheter, delaktighet i politisk debatt samt i det teologiska samtalet. För Elsa om att skriva och illustrera böcker för barn utifrån principen ”Endast det bästa är gott nog åt barnen”.

Annika Persson skriver i bokens förord (s 11-12) att hon vill berätta om Elsa och Natanaels liv och verk därför att de var involverade i de skeenden som formade Sverige till en demokrati. Hon vill göra det eftersom demokratin  idag är hotad, i världen och i Sverige, Det är viktigt att idag berätta om att människors strävan och tro att det går att göra gott faktiskt ledde till ett bättre samhälle. 

Men Persson berättar också om Elsa och Natanael, samt om de rörelser de var delaktiga i, eftersom hon vill  påminna oss om att det  –  såväl i  deras tid som i vår – krävsmycket av oss om vi ska kunna se verkligheten som den är och förändra den till det bättre. Därför vill jag uppmärksamma boken på SEKs blogg. Vi kan läsa boken om Elsa och Natanael för att utmanas och uppmanas till att hålla ut i det förändringsarbetet. Historien om oss måste vara historien om sådana där människor som tror att man kan göra gott i världen. SEK är en rörelse, och del av en större rörelse, där detta blir möjligt.

Vilka var då Elsa och Natanael Beskow? Elsa Beskow behöver nog inte en presentation:  hennes barnböcker är fortfarande ett levande arv, som kan tyckas vara för idylliserande.                   I Perssons bok möter vi en självständig författare och konstnär som var mycket mer än en idyllskapande sagotant. Natanael Beskows verk är idag mindre känt trots att han skrev mycket (framför allt teologiska verk) och var aktiv i offentligheten. Läs några psalmer han skrev som finns i Den svenska psalmbokens ekumeniska del – nr 26 ”Tränger i dolda djupen ner”, 162 ”Som sol om våren stiger”, 314 ”Ack saliga dag” – så möter du honom. Psalm 314 var,  i en engelsk version, det ekumeniska Stockholmsmötets viktigaste psalm och uttrycker en vision som bar mötesdeltagarna.

När jag läste boken blev också en annan sak som blev viktig för mig.  När Elsa och Natanael möts i engagemanget för ”dem som lider” har de mycket olika värderingar,  olika grunder för sitt engagemang.   Natanael var kristen, uppväxt i ett kristet sammanhang som i många avseenden var strikt och  traditionellt. Hans tro och hans sätt att leva som kristen förändrades mot en mer öppen och sökande tro som ledde till ett samhällsengagemang. Han sökte allianser med arbetarrörelsen, försvarade strejkande arbetare och talade för kvinnors rösträtt. Han var teolog men inte prästvigd, eftersom han inte kunde ge de löften präster skulle kunna ge vid sin vigning, som löftet att aldrig tvivla. Däremot predikade han gärna, särskilt i det fristående kapellet Djursholms kapell.  Elsa växte upp i en miljö med kulturradikala värderingar. ”Kulturradikal” användes under (det tidiga) 1900-talet om människor som var radikala i kulturfrågor samt  kritiska till kristendomen i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet. Politiskt var de ofta socialister eller liberaler. De avvisade den etablerade  synen på äktenskapet och sökte ny etik för sex och samlevnad. Elsa hade också stark tillhörighet till kvinnorörelsen. Att hon gifte sig med en teolog, med en kyrklig vigsel som krävde konfirmation först, stred mot de värderingar hon delade med dem som, utöver Natanael, verkligen betydde något för henne. Därigenom handlar berättelsen också om att det är möjligt att mötas, att forma en djup personlig gemenskap och arbeta tillsammans för en bättre värld, trots olikheter som skapar spänningar både mellan dem som möts och inom dem som möts.

En annan reflektion jag gör är att  Elsa och Natanael Beskow var priviligierade.  För dem av oss som på många sätt är priviligierade ger boken anledning att reflektera över hur vi kan skapa ett bättre samhälle, bättre livsvillkor för dem som inte delar våra privilegier. Är det möjligt att vara solidarisk på riktigt eller blir det välvilja och välgörenhet som ges uppifrån och ner? Värnar vi oundvikligen våra privilegier? Också för Elsa och Natanael var detta svårt, vilket Annika Persson sätter ord på och ger exempel på.

För mig som kvinna och feminist är situationen mer komplicerad. Jag är ju på flera sätt priviligierad: jag är välutbildad och har ett materiellt gott liv. Men samtidigt är jag ju inte bara priviligierad då jag är kvinna i ett samhälle som nått en bra bit på väg till jämställdhet men inte är framme. Jag måste därför också arbeta för mina egna rättigheter tillsammans med andra.

Så kan boken om Elsa och Natanael Beskow läsas: Som en berörande berättelse om en stark men inte okomplicerad kärleksrelation samt om två människors liv, om en familjs liv, om kärlek, konst, tro, hopp och sorg.  Som en påminnelse om vårt samhälles förändringar sedan 1800-talets slut och som en påminnelse om nuets utmaningar. Jag hoppas boken hittar fler läsare som reflekterar över den, enskilt och i samtal.

Hanna Stenström, lektor i bibelvetenskap vid Enskilda högskolan Stockholm, präst i Svenska kyrkan, medlem i SEK

För vidare läsning, den bok som behandlas ovan:                               Annika Persson Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria. Stockholm, Bonniers, 2024.                                                 

Mer om Elsa Beskow:  artikeln i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon:                                                                                                          Elsa Beskow, www.skbl.se/sv/artikel/ElsaBeskow, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Birger Hedén)                                  Mer om Natanael Beskow och Stockholmsmötet:                              Jonas Jonson ”Natanael Beskow på Stockholmsmötet 1925” i Förbundet kristen humanisms årliga bok: Leva i framtidens skugga. Kristen humanism 2025, sid 87-92. Boken går att beställa via hemsidan för Förbundets hemsida: kristenhumanism.org

Om Operation 1325: kvinnors arbete för fred och säkerhet
När Sveriges första handlingsplan för genomförandet av FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om Kvinnor Fred och Säkerhet utarbetades, deltog jag, Lena Sundh, i ett antal möten i Bryssel för diskussioner med EU-kommissionen och medlemsländer, ett med två utländska officerare. Mot slutet av det mötet undrade en av dem om det inte vore bättre att tala om kvinnor och barn? Med den frågan satte han fingret på det som var det nya med resolution 1325. Den slår fast att kvinnor behövs som aktörer, även om den inte glömmer att kvinnor också ofta är offer i krig, vilket var hur officerarna såg det.
I den första paragrafen uppmanas FN:s medlemsländer att se till att kvinnor inkluderas, på beslutsnivå, i det nationella, regionala och internationella arbetet för förebyggande, hantering och lösning av konflikter. Kvinnor från ett krigs/konfliktdrabbat land eller område behövs för olika insatser under konflikten, för att göra ett fredsavtal bättre och för att bygga upp landet/området till ett fredligt samhälle efter konflikten. Kvinnor behövs också i de internationella insatserna, fredsoperationerna etc, som sätts upp till stöd för en fredsprocess.
De flesta säkerhetsrådsresolutionerna gör nog inga större avtryck i vårt land, men vid ett möte med Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd (SEK) i mars 2003 berättade Margareta Ingelstam om resolution 1325, som hon tyckte var en fantastisk politisk hävstång. Ingen annan kände till den, men alla insåg dess vikt och potential. Man beslutade därför bjuda in andra organisationer till ett möte för fortsatt diskussion. I en krönika sammanställd av Ragnhild Greek, SEK, dokumenteras förloppet.
Den 13 september 2003 samlades således 36 kvinnor från 12 organisationer och bildade nätverket Operation 1325. 2006 togs ytterligare ett steg. Då gick SEK, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Kvinnor för Fred, Riksförbundet Internationella Föreningar för Invandrarkvinnor, (RIFFI) och UNIFEM Sverige vidare och bildade paraplyorganisationen Operation 1325.
Inledningsvis svarade Operation 1325 för gemensamma utbildningsinsatser, informationsmöten, kvinnofrukostar, arbetsseminarier, studiecirklar etc i Sverige. Men resolution 1325 handlar om internationell fred och säkerhet. Blicken vändes därför också mot länder i konflikt. Medlemsorganisationernas internationella kontakter ledde bl.a. till workshopsutbildningar i Khartoum och Juba, Jeriko och Cypern – den senare för att palestinier och israeler skulle kunna mötas.
Under årens lopp har Operation 1325 fortsatt utbildningsinsatserna, men också utvidgat arbetet till att samverka och stödja civilsamhällesorganisationer i ett antal konfliktdrabbade länder. Samtidigt fortsätter arbetet med att främja resolution 1325 och WPS-agendan i Sverige genom informationsverksamhet, program för styrelsetrainees, volontärer m.m. Det blir en symbios mellan verksamheten i Sverige och den i konfliktländer. Kunskaper inhämtade i Sverige och internationellt används för att stödja samarbetspartners och deras arbete. Information från partnerorganisationernas verksamhet används för informationsverksamheten i Sverige.
Den största utmaningen med att genomföra resolution 1325 är att säkerställa att kvinnor som själva är drabbade av konflikter inkluderas i fredsförhandlingar och fredsprocesser som de är direkt berörda av. Ofta bygger fredsförhandlingar på deltagande av militariserade parter, där kvinnor oftast är dåligt representerade. För att stärka kvinnors möjligheter att inkluderas stöder Operation 1325, i samarbete med sina partnerorganisationer i konfliktländer, insatser för att utbilda kvinnor, för att göra det möjligt för dem att nätverka och för att de och deras arbete ska synas och erkännas.
I år har det gått 25 år sedan resolution 1325 antogs. Har den gjort någon nytta? Jag tror man kan svara ett försiktigt svara ja på den frågan, om än med tillägget ”men inte nog”.
Resolutionen har skapat och befäst begreppet ”agendan för kvinnor, fred och säkerhet” (WPS-agendan). I sammanhang när FN, liksom även EU, agerar i krig och väpnade konflikter är det numera svårt att bortse från att kvinnor ska vara involverade. Det betyder inte att resultatet blir tillfredsställande, men det har skett en förändring till det bättre. När jag arbetade i FNs fredsoperation i DR Kongo 2002 – 2004 fanns frågan knappt på dagordningen. Efter att Generalsekreteraren börjat ställa krav på att rapporteringen från fredsoperationer skulle innehålla referenser till kvinnors deltagande, har det blivit svårare för operationernas chefer att helt negligera resolution 1325. Fler kvinnliga chefer och biträdande chefer har dessutom.
I FNs säkerhetsråd markerar rådsmedlemmarna fortfarande vikten av resolutionen, och WPS-agendan. Denna fråga var t.ex. av stor vikt för Sverige när landet senast var medlem i rådet. Att resolutionen nu ”fyller” 25 år kan förhoppningsvis leda till extra uppmärksamhet, till analyser av resultat och förslag på hur man bäst går vidare. För vidare måste man gå. Arbetet är långt ifrån färdigt.
Lena Sundh, ordförande i styrelsen för Operation 1325 åren 2021-2025.
Vill du veta mer se https://operation1325.se/