Regeringen uppvaktas
När jag först besökte Vännernas Samfund var det som ett slags studiebesök. Vilka var de? Vad ville de? Svaren jag fick var som bäst vaga, men vänliga. Jag stannade en stund. Tittade i biblioteket, deltog i andakten.
Det kallas stilla andakt, men ofta är den allt annat än tyst. Utan präst eller kantor så börjar den när man satt sig. När alla kommit till ro, rummet stillat sig. Då hör man. Anden, eller vad du väljer att kalla den. Den tredje närvaron mellan dig & mig. Ibland talar någon ur tystnaden, eller sjunger. Nån reciterar en vers. Dessa spontana ord leder våra tankar framåt. Ibland är det som att alla behöver säga samma, fast på olika sätt, för det skaver i många av oss. Andra gånger är det en hel timme utan en röst. Bara närvaro.
Hur ofta har jag inte gått på gudstjänst för att landa, grunda mig, och höra Ordet. Och hur ofta bara blivit mästrad och predikad för? Jag har sökt sammanhang där anden kan få plats. Rum där man kan tillåta sig tänka och känna. Hos kväkarna hittade jag det rummet, ett tillåtande, generöst rum, där vi alla har en egen bild av världen, en egen trosbekännelse. Och det är okej, som det ska vara.
I slutet av andakten reser vi oss upp, tar varann i hand och tackar för andakten. Sen är det kaffe. Då kommer resten av orden. De man inte tyckte var starka eller genomtänkta nog, men som man vill och behöver prata igenom.
Efter en tid av stilla andakter och samtal, tog jag upp bibeln igen, för att få nya krokar att hänga upp tankarna på. För att hitta en rytm i ett kväkarår: utan helger, högtider eller predikan som sa Tänk på detta nu! Jag läste och insåg att det fanns inget Jesus sa som inte stod i GT först. Om han var G*ds son vet jag inte, men han var en duglig rabbin och påminde: ”Älska din nästa som dig själv”. Jag stängde NT och började om med Moseböckerna. Sen kommentarerna. Sen Kabbala, som talade till mystikern i mig. Mer kommentarer. Hillel var samtida med Jesus, han undervisade som Jesus trons och mystikens vikt i ett samhälle styrt av regler och undervisar nu också för mig, Skicka Matza och örter, tack!
Var landar jag? G*d talar till oss alla, men män har skrivit ner. Män för 2000 år sedan och mer, som trodde på de fem vätskorna och att jorden var platt. Man får ta det som står med en nypa salt. Och sen en nypa till. Hitta kärnan. Tänka själv. Min väg till en aktiv tro tog mig bort från kyrkan, men närmre G*d.
Var förebilder för människorna, sa G*d till Moses på Sinai. För nästan 400 år sen sa George Fox och Margaret Fell detsamma till de första Vännerna i England.
Att ett samfund i Sverige med 130 medlemmar (och minst lika många Vänners vänner) har en aktiv fredskommitté, en miljögrupp, Kväkarhjälpen, Quaker Service Sweden och är del av det hela världssamfundet med Kväkare som kontinuerligt arbetar med flyktinghjälp, fredsarbete, och miljöaktivism, gör mig stolt. I ekumeniska sammanhang och samarbeten mellan olika tro; kväkarnas ointresse att missionera men längtan till kommunikation och dialog gör oss en stark röst i världen.
Det är inte enkelt att vara motvalls, men ta ett steg i taget. Jobba för det som är rätt. Man måste fråga sig, Vad känner jag? Vad gör jag åt det? Att vara närvarande är ibland hela skillnaden.
Jag hittade en bok: ’Anarchy, a graphic guide av Clifford Harper på en bokmässa. I de första kapitlen introducerar de anarkismens rötter: Ranters, Diggers, Quakers… Nå, Kväkarna kallade sig inte anarkister, de kallade sig Vänner. I feodala Europa på 1500-talet, en värld där G*ds existens inte ifrågasattes, där makt gick före rätt, spred sig läskunnigheten och medvetandet med det; Är inte vi alla människor, med tolkningsrätt? Även om man är medellös, kvinna, invandrare. Vi har en röst. Kväkare ansågs vara dåliga medborgare: Ville inte kriga, svära eder eller delta i maktspelet. Bättre bränna på bål eller fängsla, innan de talade igen; ’Speaking truth to power’ är ett centralt vittnesbörd i kväkarerfarenheten. (”Att tala sanning till makten” är den ordagranna betydelsen.)
Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. (3 Mos 19:17)
Mycket måste alltjämt kämpas för: Att kvinnor, män och allt däremellan ska räknas lika, att slaveri är barbari, pacifism, basinkomst. Fortfarande måste röster höjas för fred, när allt fler försöker försvara krigets maskineri. Att kapitalism inte är självklart, att kollektivism måste vara målet. Att nå klimatmålen!
Andaktsrummet får inte bli ett kafferep som vilket som helst. Allt räknas och överallt kan du göra skillnad: stickjuntan, samfundet, föreningen, partiet, församlingen, laget. Var förändringen.
Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket, dit du går, finns varken handling eller mening, vetande eller vishet. (Predikaren 9:10)
Ulrika Mars, Ombud i Stockholms andaktsmöte & medlem i SEK.
Se www.kvakare.se om du vill veta mer.