Digitalt samtal med Ärkebiskop emerita Antje Jackelen
Samtalet startade med frågan om hur det faktiskt hade varit att slå igenom glastaket och vara den första kvinnan på Ärkebiskopstolen i Svenska kyrkan. Antje påpekade att hon möttes av mycket glädje och att bl a sommar i P1 och Almedalen gjorde att hon direkt fick stort genomslag även utanför kyrkliga kretsar. Det faktum att hon vann valet redan i den första omgången gav också en styrka. Det fanns också de krafter som till varje pris ville förhindra detta och som genom de relativt nya sociala medierna kunde sprida falsarier och flera många rent lögnaktiga påstående som hon kunnat läsa om sig själv. Påståenden som ibland har varit synnerligen efterhängsna.
Ett argument som upprepades från dessa negativ förespråkare var att Svenska Kyrkan genom detta skulle bli ekumeniskt irrelevant men Antje berättade hur hon fått respekt och ett positivt bemötande från höga kyrkliga företrädare som t.ex den egyptiske påven, Patriark Bartolomeus och Påven Fransiskus även om ibland dessa kyrkoledares egen stab på olika sätt kunde motarbeta som t ex när man inte vile släppa fotona av Påven Fransiscus och Ärkebiskop Antjes hälsning till publicering.
Sedan talade vi en del om den backlash för jämställdhet och även för kvinnor i ämbetet som man ibland kan notera och som +Antje hade mött t ex bland unga teologistuderande på Lunds universitet. I Svenska kyrkan lär vi ha nått en tipping point där det inte går att vrida klockan tillbaka men ser man internationellt så finns det sorgliga exempel som den lutherska lettiska kyrkan där en konservativ ärkebiskop faktiskt lyckades med att ändra kyrkans konstitution och hindra kvinnors fortsatta tillträde till prästämbetet.
Antje berättade att The Lutheran World Federation (LWF) faktiskt hade omvänt henne till att bli positiv när det gäller kvotering. LWF har strikta regler om minst 40% kvinnor , minst 40% män och minst 20% unga i representeringen och det är en ordning som gör skillnad. Viktigt är också att man inte sätter dit en kvinna eller en ung som som en “gisslan” för sakens skull utan att det är kompetenta personer som kan göra skillnad och där har finns fortsatt arbete att göra. Vi kan inte underskatta patriarkala krafter.
Sedan gick vi vidare till att tala om “Kyrkan i det offentliga rummet “ som är ett tema som har varit viktig för Antje i hennes gärning och som också var rubriken på ett studiedokument ifrån LWF som hon var med att ta fram. “Kyrkan är en rörelse med ett uppdrag och därför måste kyrkan också öppna munnen” slår Antje fast. Sedan berättade hon om ett besök i Åbo nyligen då 750 år av Domkapitel firades som första offentliga förvaltning där hon hade imponerats av den finske ministerns tal om hjärtats bildning och att kyrkan har en uppgift i kritisk solidaritet med samhället och att “vi politiker behöver bli utmanade”. Den attityden hade hon inte så ofta mött ifrån Svenska makthavare som snarare ofta har verkat mena att en bra kyrka är en tyst kyrka.
Ofta blir det dock tydligt att de som mest energiskt hävdar att kyrkan inte skall blanda sig i “politiska frågor” har en egen politiskt agenda. Tystnad är inte bara ett svek mot uppdraget det kan bli riktigt ödesdigert. Hon berättade att iTyskland har man reflekterat en hel del över hur det kunde komma sig att en så liten del av kyrkan gjorde motstånd mot nationalsocialismen och att en konsekvens i efterkrigstiden blev att grunda akademier där företrädare för kyrka och samhälle hela tiden kunde mötas i en kontinuerlig reflektion om viktiga samhällsfrågor. Men i Sverige upplevde Antje flera gånger under sin tid hårt motstånd och rent av förtal som vid Påskuppropet i flyktingfrågan och det första biskopsbrevet om klimatet.
Hon nämde också att hon vid sin återkomst från Chicago upplevde att Svenska kyrkan blivit oerhört intern och därför bland annat gestaltade visitationerna i Lunds stift på ett sådant sätt att kyrkan utanför murarna blev involverad genom besök på arbetsplatser i kontraktet.
En viktig och aktuell fråga, konstaterade vi gemensamt, är språket. Hur vi talar om varandra? Undvika vi och dom. Hur talar vi om krig och fred? Fred är inte längre okontroverisiellt i denna “värld i oordning” för att citera en tysk kyrklig rapport.
Saligprisningarna talar egentligen om “saliga de som gör fred”, det är ett ständigt arbete och hon avslutade med att berätta om ett djupt berörande besök på ett traumacenter i Ukraina där man försökt skapa en helande omgivning och samlas kring bibelberättelser. Föreståndaren där talade om att vi håller på att drunkna i skiten men vi måste ändå verka för helande, verka för fred.
Vi tackar +Antje varmt för ett mycket givande samtal.