Denna text är ett utdrag ur en artikel i Svensk Kyrkotidning 3 2026 där Andreas Westergren, docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet, berättar om diakonatet i den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige. Elsas vänner är tacksamma att få återge den del av artikeln som fokuserar på kvinnornas roll i ett diakonat som främst är liturgiskt.
Bakgrunden till denna text är en mer utförlig forskningsartikel,[i] som i sin tur byggde på ett forskningsprojekt som jag under några års tid deltog i. Vi har bland annat presenterat resultaten av våra undersökningar i en bok på svenska som heter Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige: tradition och förändring.[ii]
Ämbetssyner förändras med tiden. Diakoni måste inte vara nästantjänst. Flera studier av diakoni i den tidiga kyrkan visar tvärtom på begreppets flexibilitet. Det verkar exempelvis inte vara ett ord för just karitativ verksamhet. En diakon kan vara allt från en enkel betjänt till en person med en hög tjänst och ett stort ansvar. Däremot kan det handla om liturgisk tjänst, gudstjänst, där diakonen assisterar biskopen. I det sammanhanget finns även kvinnliga diakoner, och vigning av dem. Med tiden försvinner de, eller uppgår i andra roller, men deras existens är otvivelaktig.
I nutiden spelar sådana fornkyrkliga exempel stor roll när katolska och ortodoxa kyrkor diskuterar ett kvinnligt ämbete. Föga förvånande är detta spänningsfyllda samtal. Inom de orientaliska och ortodoxa kyrkorna har man länge uttryckt en strävan efter ett kvinnligt diakonat, men det har varit svårt att finna tillräcklig vilja för att genomföra en reform, och det fåtal vigningar som faktiskt har skett har varit kontroversiella. Men det finns faktiskt ett socialt sammanhang där vingarna redan prövas och där diakoner vigs: de syrisk-ortodoxa kvinnokörerna. I Sverige är den Syrisk-ortodoxa kyrkan den av de orientaliska kyrkorna med starkast fäste, och till den vänder vi oss nu.
Liturgiskt diakonat
Liksom alla kyrkor spårar den Syrisk-ortodoxa kyrkan sin historia tillbaka till den tidiga kyrkan. Men man inte bara talar om Jesus, utan som Jesus, på samma språk. I själva verket sjunger man som Jesus talade. Jesu egen dialekt, arameiskan, utvecklades i århundradena efteråt till ett kristet kulturspråk, syriskan. Grekisk filosofi översattes till syriska, och kristen teologi formulerades i dialog mellan grekiska och semitiska traditioner. Ett kännetecken för den syriska teologin i Efraim syrierns fotspår (306–373), Mor Afrem i folkmun, är dess poetiska karaktär.[iii] Det är teologi i hymnens format. Den ska inte främst läsas utan sjungas ut, och har därför fått ett långt liv. Dessa hymner utgör fortfarande grunden för den syrisk-ortodoxa liturgin, och den bärs av diakonerna.
Diakonatet är alltså i högsta grad liturgiskt. Det handlar om att bistå prästen med altartjänsten, om att be böner, sjunga hymner och framföra evangeliet, när man drar nära det mysterium som är Gud.[iv] Två saker är värda att nämnas särskilt. Det ena är vilken särskild kompetens som krävs. De mest erfarna diakonerna, både män och kvinnor, är högst kvalificerade när det gäller de egna liturgiska traditionerna, både språkligt och musikaliskt, ibland mer än prästerna. Det andra anmärkningsvärda är de olika graderna av diakonatet, som gör att även barn kan vara med. Denna indelning i olika liturgiska grader känns igen från andra traditioner, både katolska och ortodoxa, från sångaren till läsaren och subdiakonen, som är försteget till den ’riktige’ diakonen och, i sällsynta fall, till ärkediakonen. Det som är en skarp gräns mellan förstadierna och en fullvärdig diakon är inte lika tydligt i den rituella praktiken eftersom alla grader förbereds av någon typ av välsignelse. Varje präst har börjat som diakon och vandrat alla steg till den fullvärdige diakonen. Det faktum att redan barn och ungdomar skolas in som diakoner gör att liturgin får ett levande drag, med en generationsblandning av yngre och äldre diakoner i och runt gudstjänstrummet. Det är inte bara prästen som syns.
En pånyttfödd tradition
Men hur är det då med kvinnorna? På vilket sätt kan kvinnor delta i de manligt präglade traditionerna, där bara män vigs till präster? Det som både utifrån och inifrån kan uppfattas som oföränderliga traditioner är satt i förvandling. I den Syrisk-ortodoxa kyrkan är kvinnliga diakoner en pånyttfödd tradition, men dess slutgiltiga betydelse är ännu långt ifrån bestämd. Det var också ett skäl till att jag valde att studera frågan utifrån det material som jag hade varit med om att samla in, där vi hade närstuderat tre församlingar i Sverige med hjälp av intervjuer och observationer. Det är alltså ett jämförelsevis litet material, och speglar inte nödvändigtvis kyrkans officiella hållning, men visar däremot med tydlighet att detta är lived religion, som inte bara rör ämbetsbärarna utan även de vanliga människorna, och inte bara handlar om söndagen utan också om vardagen.
I de samtal vi förde med män och kvinnor i dessa församlingar, både yngre och äldre, dök de kvinnliga diakonerna ofta opåkallat upp. Det var tydligt att det var ett ämne som berörde, och som framkallade stolthet, om än blandad med en viss frustration. Flera talade om nedärvda patriarkala traditioner som var svåra att bryta med. Samtidigt argumenterade många med hjälp av traditionen, för att hävda sin åsikt. I dessa samtal fördes den tidigare nämnde Mor Afrem fram som ett stöd för kvinnliga ämbetsbärare.
Vad som diskuterades praktiserades också. Med hjälp av en enkät kunde vi se att vigningar av kvinnliga diakoner var relativt vanligt förekommande. I dessa fall var det körmedlemmar som vigdes, vilket pekar på kören som den huvudsakliga kontexten för det kvinnliga diakonatet. Kvinnokörens roll i liturgin är påtaglig, men inte självklar. I själva verket är det en tidvis förlorad tradition som har återupprättats och vidareutvecklats under 1900-talet och som kommit att bli allt viktigare för syrisk-ortodoxa församlingar över hela världen. Ibland sjunger kvinnokören från en läktare, vilket gör att den inte syns, men i våra församlingar sjöng de ofta i den främre delen av kyrkan. Eftersom var de liturgiskt klädda var de lika de manliga diakonerna.
Det intervjuerna visade var samtidigt hur dessa diskuterade och praktiserade traditioner också är införlivade i vardagen på olika sätt. En ung, aktiv mamma kunde beskriva hur hon lyssnade på hymner för att få en paus i vardagen, och hur hon sjöng dem för sina barn när de skulle sova. Dessa hymner, uttryckte många, skapade hemkänsla och trygghet.
En familjeangelägenhet
Dessutom var de sammanbundna med familjernas liv. Unga diakoner lockade också deras familjer till kyrkan. En diakonvigning var inte bara en församlingsangelägenhet utan lika mycket en familjeangelägenhet. I samtal med äldre diakoner, som undervisade unga, framkom hur de såg på sin pedagogik. Deras uppgift var att komma ungdomarna lika nära som en förälder eller ett syskon. På så sätt blev kören en förlängning av den egna familjen, eller en alternativ familj.
Ett studium av syrisk-ortodoxa kvinnokörer i Nederländerna tar detta drag ett steg längre, när forskaren, Sarah Bakker Kellogg, argumenterar för att liturgin skapar släktband på ett reellt sätt (”liturgy makes kin”).[v] Gentemot biologistiska sätt att se på etnicitet som något enbart genetiskt menar hon att vi måste lyssna på det sätt kvinnorna beskriver sin kör som familj, och ta de relationer som skapas i riten på större allvar. ”Broder” och ”syster” är inte bara fromma sätt att tala på, men en ny, tät gemenskap skapas i denna liturgi. Samtidigt kunde vi också iaktta hur den nära familjegemenskapen i kyrkan blev för mycket för några, som sökte sig utanför den.
För nutida syrisk-ortodoxa församlingar spelar körerna en avgörande roll. Kvinnokörerna har en hög status. Samtidigt fanns det i vårt material en kvarvarande osäkerhet kring de diakonvigda kvinnorna på flera plan: om de var vigda på ’riktigt’ eller bara välsignade, vilken liturgisk tjänst som var möjlig för dem, och om de kunde få samma resurser till sitt förfogande som de manliga diakonerna. På så sätt är frågan om kvinnliga diakoner i den Syrisk-ortodoxa kyrkan ännu långt ifrån avslutad, utan en pågående process. Men det är inte en teoretisk fråga, utan en i högsta grad praktisk, som rör levande kvinnor insatta i nutidens olika situationer och funktioner, och som själva har agens.
Andreas Westergren
[i] Andreas Westergren, “Lived Tradition: Women Deacons in the Syriac Orthodox Diaspora”, Exchange 54 (2025), 113–34, doi:10.1163/1572543X-bja10097, med många fler referenser.
[ii] Magdalena Nordin och Henrik Johnsén (red.), Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige – tradition och förändring, Stockholm: Myndigheten för stöd till trossamfund 2023.
[iii] På svenska finns bland annat Efraim syriern, Hymnerna om tron, Skellefteå: Artos & Norma 2014 och Hymnerna om paradiset, Skellefteå: Artos & Norma 1985, i översättning av Sten Hidal, samt Sebastian Brock, Det upplysta ögat: världen sedd genom den helige Efraim syriern, Södertälje: Anastasis 2010.
[iv] För en djupgående rituell analys av hymnerna i sitt liturgiska sammanhang, se Gabriel Bar-Sawme, Entering the Holy Place in Syriac Orthodox Liturgy: A Ritual and Theological Analysis, Uppsala universitet 2021.
[v] Sarah Bakker Kellogg, Sonic Icons: Relation, Recognition, and Revival in a Syriac World, New York: Fordham University Press 2025, s. 42.