Feministisk forskning startar ofta med addition: Hur många kvinnor? Så var det med med min artikel ”Kvinnorna och Stockholmsmötet”, publicerad i Detta är bara en begynnelse. Ekumeniska mötet i Stockholm 1925 (Almut Bretschneider – Felzmann m.fl. (red, Skellefteå:Artos, 2024). Också Madeleine Dahl har räknat i sina texter om Elsa Cedergren        ( se till exempel på denna blogg: https://www.svekumeniskakvinnor.se/elsa-cedergren-och-stockholmsmotet-1925/).  Båda har vi kommit fram till ungefär 70 kvinnliga delegater av drygt 600, prydligt namngivna i tryckta deltagarförteckningar. Att som tidigare forskning tala om ”få” eller ”ett trettiotal” kvinnor stämmer alltså inte. Historieskrivningen över Stockholmsmötet behöver korrigeras på elementär nivå. I övrigt återstår det mesta att utforska, analysera och tolka. Spännande material finns i privata arkiv och universitetssamlingar, inte minst amerikanska.  

Vad kan då sägas om mötets kvinnor? Ja, det man direkt noterar är att de utgjorde en samhällelig grädda – i social position, utbildning och yrke. Vidare kan vi konstatera att de flesta kom från USA (presbyterianer, kongregationalister, metodister) därefter från Tyskland (lutheraner) och Storbritannien (anglikaner). I den ortodoxa sektionen fanns en kvinna: fru Ispir från Rumänska kyrkan. Från kyrkorna utanför Nordamerika och Europa deltog en kvinnlig delegat: miss Y. J. Fan från National Christian Council of China. Sekreteraren i den brittiska sektionen hette Lucy Gardner. Hon var ensam kvinna i den stora internationella organisation som planerade och beslutade om mötet.  

Av mötets 220 anföranden hölls 20 av kvinnor, varav sex var längre inledningar. Materialet är begränsat och ger inte underlag för starka analyser, men några linjer kan skönjas.  

En finner vi i den tyska delegationen. Paula Müller-Otfried var en förgrundsgestalt i den tyska konservativt-kyrkliga kvinnorörelsen och riksdagsledamot för Tysknationella folkpartiet. I Stockholm talade hon under rubriken ”Den sexuella frågan”. Hennes föredrag var en glödande uppgörelse med den materialism och nöjeslystnad hon såg omkring sig. Som alternativ till tidens könsmoral ställde hon en biblisk syn, där män och kvinnor hade olika men jämlika uppgifter utifrån sina skapelsegivna gåvor. En viktig poäng för Müller-Otfried var att kristen tro ställde samma moraliska  krav på män och kvinnor. Elin Wägner, som bevakade mötet för tidskriften Tidevarvet, var skeptisk. Det är ett ”moraliskt program, som hon väl icke själv kan drömma om som utförbart: samma moral för män och kvinnor”, kommenterade hon i tidningen.       

Müller-Otfried hade förberett sitt inlägg tillsammans med Magdalene von Tiling, en teolog, pedagog och politiker i Tysknationella folkpartiet. von Tiling var kritisk till en kulturteologi som trodde på individens utveckling och en harmonisk samexistens mellan samhälle och kristen tro. I stället argumenterade hon för en organisk teologi, där människan hör hemma och verkar i en skapelsegiven uppsättning ordningar – nation, stat, ras, familj, äktenskap, kön. Män och kvinnor hade olika natur och uppgifter, men kvinnan var inte underordnad mannen, bara Gud. På så vis rymde von Tilings teologi en viss emancipatorisk öppning.    

Magdalene von Tiling och Paula Müller-Otfried verkade i ett starkt konservativt, nationalistiskt och antisemitiskt parti. Som en motpol kan man se de deltagare som jag kallar ”fredskvinnor”. Mötets deltagarförteckning visar att flera kvinnor hade koppling till just den kvinnliga fredsrörelsen och ofta också till rösträttsrörelsen. En var den amerikanska delegaten Anna Garlin Spencer. Hon företrädde inget samfund, men hade verkat som pastor i unitariska Bell Street Chapel, Rhode Island, och var en nestor i frågor om familj och socialpolitik. Vid mötet talade hon om ungdomars utsatthet i industrin. Det gjorde också Kerstin Hesselgren, i Sverige känd som Kerstin den första: första riksdagsledamoten, första yrkesinspektrisen, första svenska företrädare i ILO. Elizabeth Taylor Cadbury, känd brittisk kväkare, filantrop och politiker, talade om bostädernas betydelse för samhällsordningen och därmed också för fred.  

Fredskvinnorna argumenterade för en total fred – inte bara avsaknad av krig och våld, utan en fredlig och blomstrande utveckling för hela mänskligheten. I denna holistiska förståelse av fred  ingick fredsfostran, rätt till hälsa, utbildning, ett tryggt arbetsliv och sexuell fred och kanske framför allt internationellt samarbete, ofta kopplat till det nybildade Nationernas Förbund. Det var omfattande och radikala krav som fördes vidare i den internationella fredsorganisationen Women’s International League för Peace and Freedom, WILPF.            Dess svenska sektion fick namnet Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) och blev under kommande decennier en nod för kvinnors samhällsengagemang, utbildning och filantropi.    

Icke sällan var fredskvinnorna kväkare, som Taylor Cadbury. Så var det också med Lucy Gardner och Söderbloms vän lady Parmoor (Marian Cripps). Elsa Cedergren gick senare med i Vännernas samfund, som kväkarna också kallas. (se Ulrika Mars blogginlägg https://www.svekumeniskakvinnor.se/jag-kom-till-kvakarna-for-tystnaden-men-stannade-for-aktivismen/) 

Sammantaget ser vi konturerna av två sammanhang med olika teologisk och politisk bakgrund. Den ena har sitt fokus på folkgemenskap, nationalism och civilisationskritik; den andra på social rättvisa och internationell samverkan. Men det fanns också likheter.      Båda argumenterade för kvinnors rösträtt, rätt till utbildning, yrkesarbete och politiskt arbete. I en hypotetisk diskussion skulle dessutom båda ha argumenterat mot kulturradikalismens idealisering av en sexuell frigörelse, som de menade skedde på kvinnornas bekostnad. Båda skulle säga att männens sexuella frihet var kvinnornas ofrihet, med könssjukdomar och oönskade graviditeter som följd.   

Stockholmsmötet hade också utrymme för umgänge och vad vi idag skulle kalla nätverkande. Till exempel gav tidningen Idun en bankett för mötets damer på Hasselbacken. Ärkebiskopinnan Anna Söderblom var värdinna och höll avslutningstalet. Gästerna fick träffa det officiella Sverige: ärkebiskopinnan, statsrådinnan Agnes Undén och kungahuset. Också den kulturella kvinnliga offentligheten var representerad: Selma Lagerlöf, Elin Wägner och författaren Frida Stéenhoff, som höll välkomsttalet. Att just Steenhoff talade är intressant, eftersom hon gjort sig känd som ytterligt radikal i sexualpolitiska frågor, en bra bit till vänster om kvinnorörelsens huvudfåra. Flera utländska gäster höll tal, bland annat Helen Gilmore Brown, filantrop och med hög position i amerikanska YMCW (svenska KFUK). Hon kallade mötet ett ”andligt bålverk mot kriget” och talade om kyrkan som ”gör oss alla till världsmedborgare”. Hon berömde Sveriges välmående, svenskornas sportiga utseende och de goda utbildnings- och yrkesmöjligheterna för kvinnor.  

Stockholmsmötet präglades av kriget: Versaillesfreden, skuldfrågan och krigsskadeståndet. Det var tunga mentala sammanhang, som lyfts fram av kyrkohistorikern Katharina Kunter. Men 1920-talet var också ett tidsfönster av optimism och framtidstänkande. Ett fönster för fred, innan upprustning och krigsmaskineri återigen drog i gång. Hoppet ställdes till Nationernas Förbund och andra mellanstatliga samarbeten och till internationella nätverk som den kvinnliga fredsrörelsen. Det var också decenniet då demokratin bröt igenom. I Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906. Tyskland och England fattade beslut om kvinnlig rösträtt 1918 (1928) och USA 1920. I Sverige fick kvinnorna rösträtt och  gifta kvinnor blev myndiga 1921.  

I denna miljö ägde Stockholmsmötet rum. Men de kvinnor som medverkade var inte ett resultat av 1920-talets nya möjligheter. De var den medelålders generation som hade skapat kvinnors nya möjligheter. För fredskvinnorna var kvinnors rättigheter en integrerad del av fredsfrågan. De tyska kvinnorna förenade sin konservativa kristendom med krav på kvinnors möjligheter. Också de amerikanska delegaternas engagemang för inre mission och filantropi förenades ofta med ett rösträttsengagemang.  

Till slut tillbaka till inledningens räkneoperation. Är 70 av 600 få eller många? Å ena sidan visar föredrag, predikningar, inlägg och fotografier att männen dominerade mötet. Siffrorna speglar ett patriarkalt kyrkoliv, där mannen är norm och kvinnan i bästa fall tillägg. Å andra sidan hade 70 kvinnor personligen valts som delegater för sina samfund och rest till Stockholm. Och som Madeleine Dahl visar var kvinnorna i Stockholm fler än vad de senare skulle bli i den ekumeniska rörelsen. I Lausanne 1927 deltog sju kvinnor i en grupp om 400. Först 1975, i Nairobi, nådde KV:s generalförsamling upp till 22 % kvinnor.  

Skildringar av Stockholmsmötet 1925 landar ofta i det grandiosa och unika, det som Katharina Kunter kallar ”myten om Stockholm”. I historieskrivningen om mötets kvinnor är det lätt att hamna i samma idealiserande fålla, helt enkelt för att man vill lyfta fram kvinnor som viktiga aktörer. Här gäller det att hålla två perspektiv levande samtidigt. Vi behöver se Stockholmsmötet 1925 både som en integrerad del i patriarkal struktur och som en arena för kvinnor som historiska aktörer.  

Maria Södling                                                                                                        Teol dr, forskare vid enheten för forskning och analys, Svenska kyrkan