Solidariska i synden

Jenny Karlsson ”Solidariska i synden”                                                              Föreläsning på Internationella kvinnodagen, 8 mars 2026 på Enskilda högskolan Stockholm

Detta är en förkortad och bearbetad version av föreläsningen. Arrangörer för föreläsningen var Enskilda Högskolan Stockholm, Sveriges ekumeniska kvinnoråd samt studieförbundet Bilda.

När Kyrkans tidning (KT) lade ut en artikel där jag intervjuats om min avhandling på Facebook så visade det sig att reaktionerna blev enorma. Jag tror att det var uppe i över 600 kommentarer vid något tillfälle innan KT själva började att rensa i kommentarsfältet. För kommentarerna i flödet var allt annat än uppmuntrande och uppskattande: Någon var vänlig att göra mig uppmärksam på 1 Tim 2:11-13 där det uppmanas att kvinnan ska tiga och underordna sig mannen. Någon tyckte att det var skönt att inte vara medlem i den här j-la kommunistkyrkan och någon annan att bästa medicinen mot kvinnliga präster är kvinnliga präster. Ytterligare någon upplyste mig helt apropå att äktenskapet är något som är vikt för man och kvinna.

Det var tydligt att få om än någon hade läst min bok. Inte heller artikeln. Istället gick folk igång på en bild och på ett ämne där man redan trodde sig veta vad avsändaren sa. Även om det är bedrövligt tog jag inte åt mig nämnvärt av kommentarerna. I andra sammanhang är det svårare att inte ta åt sig, särskilt när man diskuterar med dem man har mycket gemensamt med och plötsligt står på varsin sida i en hätsk debatt. Så ser debattklimatet ut nu. Vi lever i en tid präglad av polarisering. Den som höjer sin röst i offentligheten får räkna med att bli tilltryckt. I stället för att verkligen lyssna till vad någon annan säger är vi ofta så upptagna med att positionera oss genom att definiera den andre som motståndare bara genom att denne säger något som inte helt och fullt stämmer överens med det jag själv tänker. Drev uppstår med jämna mellanrum. Ofta blåser de över och glöms bort efter en eller två veckor men konsekvenserna som det för med sig för den som blivit uthängd kan bli livslånga. Det skapar dessutom ett mycket ängsligt debattklimat som hämmar konstruktiv och nödvändig kritik. 

Feminismens utmaningar

Som jag ser det avslöjar den situation som jag kort beskrivit ovan problem som feminismen och feministteologin har att möta i vår tid men den blir för mig också en bekräftelse på varför vi behöver fortsätta att bedriva feministisk teologi.  Å ena sidan kvarstår de strukturer av kvinnoförakt som ligger och puttrar under ytan i våra samhällen och riskerar att brisera när stabilitet och trygghet svajar i våra samhällen.  Å andra sidan menar jag att ett av problemen står att möta inom feminismen själv. Snarare än att söka gemensamma visioner om ett bättre samhälle för alla människor och ur olika perspektiv och synvinklar har den feministiska debatten alldeles för ofta kommit att handla om idel nya identitetsgrupper som dyker upp med anspråk på att vara den mest utsatta identitetsgruppen som därför har rätten på sin sida att förgöra eller tysta andra.  Det är mitt i det här landskapet som jag hävdar att det kristna talet om synd kan utgöra ett konstruktivt redskap men inte utan att det kombineras med de upptäckter och bearbetningar som den feministiska teologin har gjort genom historien.

Jag påstår att de beteenden som jag beskrivit inledningsvis upprepar väl kända mönster som feministisk teologi har gått till angrepp mot sedan sextiotalet. Det handlar om mönster som jag i min doktorsavhandling definierar som heterosexistiska eller apokalyptiska. De bygger på föreställningar om att verklig befrielse endast kan nås genom att något eller någon måste förminskas, förgöras eller till och med förintas.

Feminism och feministisk teologi handlar till viss del om att stärka kvinnor som identitetsgrupp men inte enbart. Inte minst den feministiska teologin utgår från det faktum att vi lever i en värld som under årtusenden tolkat tillvaron utifrån föreställningar om en mansgud som står i binär relation till en kvinnligt tolkad jord eller mänsklighet. Detta är inget som vi ändrar på genom att byta etikett på Gud och benämna denne som moder. Tusen och åter tusen år av historia har befäst mönster som genomsyrar oss alla. Samtidigt är språket naturligtvis inte oviktigt. Det kan hjälpa oss till en medvetenhet. Även om de här mönstren står att hänvisa till kultur snarare än natur (vilket innebär att de inte är oföränderliga) så befinner vi oss i en kulturell tröghet där dessa mönster och strukturer många gånger uppfattas som naturliga. Som enskilda individer står vi därför inte över dem utan genomsyras ALLA av dem.

För att enkelt beskriva apokalyptikens mönster så återkommer de i vår tradition främst i förståelsen av en jord som av nödvändighet måste förgöras för att Guds rike ska återuppstå i sin fullhet. Själva frälsningen och förlossningen tycks på så vis förutsätta destruktion och förödelse och även om den är positiv för de som räddas och befrias är den med säkerhet fasansfull för den som går miste om befrielsen.

Apokalyptikens mönster återfinns i själva verket också i den kristna teologins tal om synd. Ett exempel står till de teologier där fokuset på korset blir extremt stark, så som bland annat i viss protestantisk korsteologi. I enlighet med sådan teologi har förståelsen ofta gjort gällande att sonen måste dö (Fadern offrar sonen som måste dö) för att befrielsen ska kunna komma till oss människor. Jesus blir alltså syndabocken som tar på sig allas våra synder. En sådan Gud kräver alltså död för att ge befrielse.  Samtidigt, utan kors, död och frälsning skulle det inte vara kristen tro. Apokalyptiken utgör därmed en bärande grundtanke i hela den kristna teologin, vilket också avslöjar ett av de problem som gjort att feminism och feministiska teologer har funnit syndbegreppet oerhört problematiskt. Den judiska feministteologen Judith Plaskow går till och med så långt att hon säger att det kanske inte ens går att tala om synd i förhållande till att vilja kvinnors frihet.

Feministteologins utveckling

När Valerie Saiving 1960 skrev en kritisk artikel gentemot en protestantisk förståelse av synd som högmod så var det i princip detta hon reagerade mot. För om synd handlar om att stävja det faktum att någon framhäver sig på bekostnad av någon annan så uppmärksammade hon att den som gör det i själva verket oftast är mannen. Synd innefattar alltså någon form av aktivt handlande så som teologin talade om den. Kvinnans erfarenheter speglar snarare de som handlar om att vara den som passivt underkastas och även förväntas att vara passiv. Därför påpekade hon att om talet om synd ska vara relevant och spegla kvinnors levda liv måste detta tal också kunna utgå från kvinnors erfarenheter.

Man kan med rätta säga att den här artikeln utgjorde startskottet för feministisk teologi. Detta var i princip första gången som någon kombinerat kvinnors erfarenheter med talet om synd. Artikeln fick så småningom ett stort genomslag eftersom många kvinnor kände igen sig. Till slut blev det som det lätt blir, folk läste inte artikeln utan kom mer eller mindre att hävda att kvinnors synd inte kan vara högmod. Saker och ting förenklades och ledde ibland till svartvita ställningstaganden gentemot män i allmänhet men också gentemot de kvinnor vars erfarenheter var andra.  Dessa förenklingar gjorde att den feministiska teologin behövde fördjupas och göras mer komplex för att helt enkelt inte tappa bort sitt syfte. Ett sätt som detta skedde på var genom att tillvarata den mångfald av erfarenheter som kvinnor besitter utifrån olika identiteter.

I och med att den feministiska teologin utvecklades och mognade blev också andra frågor nödvändiga att ta tag i. Det blev nödvändigt att kunna tala om synden som struktur: som sexism men också som, inte minst, rasism. Den feminism som växte fram på sextiotalet visade sig vara bedriven ur ett vitt, kvinnligt heterosexuellt perspektiv. Inte av illvilja, utan därför att det var deras röster som hade möjlighet att höras. Därför har svarta kvinnor och lesbiska kvinnor bidragit till att problematisera bilden av förtryck.  Hur är det när den som uppfattar sig vara offret tvingas se att hon också är förövare? Det blev tydligt för feministiska teologer att synden inte enbart är enskilda personliga handlingar. Synden går utanför vår egen personliga förmåga och oförmåga. Därför måste vi kunna tala om synden som struktur, om syndiga strukturer och strukturell synd.

Under nittiotalet verkade man också ha nått vägs ände när det kommer till att utgå från kvinnors erfarenheter. Snarare än att fördjupa och öppna samtalet hade denna form av identitetspolitik gått in i ett mönster av att inte nå framåt. Därför vände man sig till vissa teorier för att kunna synliggöra den komplexitet som faktiskt råder när det kommer till makt. Teorier om intersektionalitet uppstår vid den här tiden, alltså teorier om hur olika strukturer samverkar, maktstrukturer relaterade till kön och till klass och till etnicitet, sexism och heterosexism.  Poststrukturalism blev del också av de feministiska forskarnas redskapslåda. Denna teori ger bra och viktiga redskap för att hantera de binära mönster som så lätt uppstår när vi människor förenklar en komplex verklighet, men det är svår teori som själv fungerar dåligt om den förenklas.

Inom feministisk teori har i vår tid det mer erfarenhetsbaserade sjuttiotalet och det mer teoretiska nittiotalet inte sällan kommit att ställas som motsatser till varandra. Det här kan innebära att yngre feminister som benämner sig som ”intersektionalistiska” feminister inte tycker sig ha något att göra med de ”radikalfeminister” som förde kvinnokampen på sjuttiotalet.  Jag påstår att det är här vi är idag. Där reflektioner om identitet och partikulär erfarenhet har övergått från att vara värdefulla redskap för att synliggöra utanförskap och lidande till att bli ett trubbigt slagträ att trumfa varandra med i den debatt som mest handlar om vem som bär rätten att vara ett offer. På samma sätt är det med feministisk teori. Den teori som utarbetats för att motverka nya svartvita verklighetsuppfattningar och utpekanden har, kanske för att den är så komplicerad, kommit att förenklas och snarare bidra till förenklingar och motsättningar

Lösning?

Kan då kristen teologi, och mer specifikt hamartiologi, ha något viktigt att komma med här?  Jag menar att läran om synd är en apokalyptik eftersom den förutsätter att något gammalt och oönskat lämnas åt sidan för att något nytt och önskat ska kunna inträda. På så vis är den problematisk. Det har feministiska teologer kunnat påvisa. Ibland kommer detta till uttryck genom att vissa människor nedvärderas genom att associeras till att vara mer syndfulla medan andra associeras med rättfärdighet. Att ställa värdiga mot ovärdiga, syndare mot rättfärdiga är ett av de missbruk av syndbegreppet som kyrkan har frestats till genom åren men, vill jag påpeka, samma mönster uppträder nu också i den identitetsdebatt som jag talar om. Och det är här jag menar att talet om synd kan utgöra en resurs.

Det skulle vara lätt att tänka att vi behöver göra upp med det här apokalyptiska tänkandet helt genom att lämna det bakom oss men lika mycket som jag menar att det inte är möjligt, lika mycket påstår jag att det inte ens är önskvärt. För apokalyptiken springer i själva verket ur en längtan efter befrielse! Varje människa som känt sig ofri vet också behovet av befrielse och längtan efter förändring. Det handlar också om berättelser och ramverk som bygger upp hela vår tillvaro och hjälper oss att formulera mening. Att vilja upphäva apokalyptiken är i själva verket, som Catherine Keller påpekar, att göra en apokalyptik av apokalyptiken. Man kommer liksom inte ur dess mönster utan riskerar snarare att förstärka dem när man tror sig göra sig fri från dem. Därför handlar det om att tillvarata den drivkraft som apokalyptiken har inbäddat i sig. Men kan vi försöka att göra det utan att förgöra och avhumanisera?

Jag menar att stora delar av den identitetskamp som präglar feminismen och detta samtal idag är sådan apokalyptik av apokalyptiken. Det är en anti-apokalyptik. Som sådan tror den kunna ”göra upp med historien” genom att frigöra sig från den. Då uppstår krav på att ta avstånd från den historia, den litteratur, den kultur som inte uppvisar absolut frånvaro av förgörande drag. Inom feminismen kommer det till uttryck genom att vilja ”göra upp” med tidigare generationer på det sätt att man drar ett streck över dem för att tro sig själv stå för det mest fulländade tänkandet. Men anti-apokalyptiken är ibland mer bedräglig eftersom den blir blind för att den själv närs av de här förgörande mönstren och därmed också för dem vidare.

Keller föreslår att vi talar om en kontra-apokalyptik. En kontra-apokalyptik är en apokalyptik, den känner igen dess mönster, den lever av dess berättelser eftersom det också är dessa som formar mening men den vänder sig mot de förgörande dragen. Därför förs den fram med lekfullhet och humor. Den använder sig av de gamla berättelser och mönster som finns men gör finurliga och lustfyllda omläsningar av dem. Jag menar att den hamartiologi som kan hjälpa oss i den problematiska situation vi nu är i är en kontra-

apokalyptisk hamartiologi. Det är en hamartiologi som talar om synd, frälsning och förlåtelse men den aktar sig noga för att göra det genom att avhumanisera, förgöra eller exkludera. Snarare än att peka ut enskilda människor som mer syndiga än andra utgår den från en solidaritet i synden. Vi är alla delaktiga i den. Jag uttrycker det i min avhandling som att vi härrör från ett dubbelt ursprung: såväl från Eden som från Sodom.

Sodomitisk hamartiologi

I min avhandling formulerar jag en ”sodomitiska hamartiologi” jag beskriver. Det är en låneteologi från queerteologen Linn Marie Tonstad. Jag tror att många av oss känner till berättelsen om Sodom och Gomorra (1 Mos 18:16-19:29). Historiskt sett har traditionen lärt oss att Gud ville förgöra Sodom eftersom folket där bedrev sodomi, alltså homosexuella relationer. Senare bibelforskning har pekat på att det inte var fråga om homosexualitet utan snarare ogästvänlighet. Och att det är därför som Gud förgör Sodom. Som om det skulle vara mer ok?

Lot blir befriad. Däremot verkar han inte bry sig om sina gamla relationer, sina grannar och vänner.

Lots hustru tittar däremot tillbaka (1 Mos 19:2326). Sorgsen och förlusten över vännerna, grannarna men också den egna historien slår henne.  Lot älskar befrielsen men Lots hustru blickar samtidigt tillbaka på förödelsen. Hon känner samhörighet med dem som blivit kvar.

Lot lyssnar trots allt till Gud. Guds röst säger att något måste förändras men till skillnad från berättelsen där Lot i sin befrielse finner sig likgiltig inför de människor som blir kvar blir Lots hustru den som bidrar med en instabilitet till berättelsen. Hon blir den som låter apokalyptiken bli en kontra-apokalyptik genom att uppmana oss att tänka till något för att inte enbart glädjas åt förödelsen i Sodom.

Avslutning

Ett av Svenska kyrkans stift hade för några år sedan en reklamslogan som sa ungefär ”Här finns ingen plats för orättvisor, rasism eller mobbing”. Intentionen var säkerligen god. Naturligtvis ska vi verka för en kyrka där ingen ska behöva känna sig otrygg eller nedvärderad. Samtidigt menar jag att detta uttalande avspeglar just den problematik som jag vill artikulera därför att det vittnar om att frikänna sig själv från delaktighet i världens synd. Ett sådant förhållningssätt är helt enkelt osolidariskt i synden och därför osolidariskt med människor. För kyrkan, om någon gemenskap, borde vara medveten om att dess plats inte är en sammanslutning av människor som nått frälsning genom sin rättfärdighet utan en sammanslutning av förlåtna syndare som borde göra allt i sin makt för att återbörda värdighet till den som ännu inte har den.  Jag finner således skäl att påminna om att kyrkan inte är målet för frälsningen utan ett medel för den frälsning som världen behöver i stort som smått.

JENNY KARLSSON

Teol dr i systematisk teologi, präst i Svenska kyrkan

Föreläsningen och detta blogginlägg bygger på författarens doktorsavhandling vid Åbo akademi Solidariska i synden: en studie om synd, partikulär identitet och universell mänsklighet. För mer information se https://www.doria.fi/handle/10024/193897 där avhandlingen också finns tillgänglig som nedladdningsbar pdf.